Idag har varit en sådan dag då man gång på gång måste räkna till tio för att inte förvärra en redan ganska jobbig situation. Att skriva uppsats är inte alltid det roligaste, men den här gången har det varit ganska kul. Åtminstone så länge jag höll på med min egen del. Sen, när alla skulle börja skriva tillsammans för att få ihop en slutdiskussion av en inte alltför taskig kvalité var det inte riktigt lika roligt längre. Jag har länge trott, och vill fortfarande tro, att jag älskar att jobba i grupp. Dock sa min ömma moder till mig för inte alltför längesen att jag nog är den sortens människa som bör arbeta självständigt eftersom folk aldrig kommer göra det jag tror (vill) att de ska göra. Det kanske är dags att öppna öronen efter 21 år av envetet nekande till nästan allt mamma säger. Hon HAR väl faktiskt rätt ibland då! Det känns lika tungt och jag blir lika förvånad varje gång jag sitter sist kvar vid en dator med en rätt stor bit kvar att skriva. Inte över just det faktum att jag är kvar, det är jag ju van vid. Det som förvånar mig är att jag GÖR det, igen och igen och igen.
Tydligen måste det finnas sådana människor som tar det slutgiltiga ansvaret. Jag får väl hoppas att jag nån gång i framtiden kommer att få lite cred för det. Vi behövs. Det finns en liten rad ur en i vår familj ytterst uppskattad berättelse som sänds på tv varje julafton:
"Ett gott utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar"
För alla att tänka på...
/L
No comments:
Post a Comment