Alla är vi barn i början

Läste något om att vara sist att hänga på en trend. En trend som kanske dessutom börjar avta.
Personen som skrev det där blev inte sist... Jag vet inte varför jag inte har fått upp ögonen för det här med bloggande, men av någon anledning har det inte verkat så intressant. Men, trots att jag nu är sist (?), så måste jag ju hänga med i vår tids ryck hit och dit. Ena dagen blogg, nästa dag... ja vad?
Medier, det ska ju vara min grej så jag måste ju helt enkelt hålla mig a jour.

Det är ju bra att skriva... Hittils har jag haft en liten svart bok väl gömd mellan stora böcker i min bokhylla. I den svarta boken finns allt det som jag har varit tvungen att pränta ner någonstans. I fortsättningen ska min svarta bok få tjäna som dagbok, en av den hemliga sorten jag hade när jag var liten. Bara för mina egna ögon... Tyvärr har jag inget lås på min svarta bok. Fast dom där dagbokslåsen går ändå att öppna jättelätt med ståltråd, det vet jag för jag tappade alltid bort mina nycklar.
Nu behöver jag ju bara komma ihåg mitt lösenord, och det ska väl inte vara så svårt...?

Jag tyckte att det jag borde ge en liten bild av vem det egentligen är som sitter här och präntar ner massa lustiga tankar. Eller också så ville jag bara testa ladda-upp-foto-funktionen :) Hur som helst, det där är faktiskt jag och tanken är inte att göra en egen tolkning av en viss Munch-målning utan... ja... det fanns nog ingen tanke.

Den enda tanken jag har i huvudet just nu är MAT...

Med det hälsar jag mig själv välkommen och går och lagar mat.
lev väl!