EN KÄNSLA

går ej att berätta i ord
går ej att skratta fram
går ej att gråta fram

går inte att få fram
ingen kan se

jag kan bara stirra...och känna

Släppa kontrollen?

Jag är en kritisk människa. Inte så att jag dömer ut allt med en gång, men jag ser på det mesta med kritiska ögon. Det vore tråkigt att göra en miss som hade kunnat undvikas. Jag kanske är en kontrollmänniska eller en perfektionist. Vad vet jag om hur andra ser mig? Tänker rätt mycket på det. På saker som folk kan tycka om mig. Inte om hur jag ser ut eller ifall jag är trevlig att umgås med eller så, utan mer min kompetens inom olika områden och min natur. Jag vill inte bli uppfattad som en kritisk perfektionist. Visst har du nåt liknande som du funderar över?
Att redan från början känna att någonting kommer gå åt helvete kan inte vara bra. Det kan bara inte det. Det känns som att jag har (aningens) för svårt att säga ja, och alla andra har (alldeles) för svårt att säga njaaae. Det skrämmer mig. När saker och ting blir godkända för snabbt och man sen märker att det blev lite förhastat... vad gör man då? När man märker att beslut har fattats som inte någon kan förklara vad det innebär. Vad gör man då? När alla tänker olika, vad gör man? Det skrämmer mig och stressar mig och det kan inte vara bra. Men jag kan inte göra nåt åt det. Hur släpper du kontrollen?

Ett porträtt

Det finns något i världen som inte riktigt går att ta på
Det är liksom runt oss, i oss, överallt... Jag vet inte om det är det som kallas känslor eller vad det är. Alla intryck bidrar till något som skapar någon form av högre dimension som omger oss, fast på ett för högt plan för att riktigt kunna identifieras. Har du någonsin kännt att du har hamnat i ett tillstånd då du egentligen inte riktigt vet vad du känner? Det finns något där, men du vet inte riktigt vad det är men det måste ta sitt uttryck i något. Och du måste få ut det genom något. Antagligen finns det massor av olika sätt att uttrycka det du känner. Kanske är det i detta "något" bildkonstnären finner källan till sin konst, poeten hittar sina ord eller musikern finner sina toner. På något sätt måste vi ju bearbeta det vi bär på, de omständigheter vi skapar, eller det som omständigheterna skapar åt oss.
Min tillflykt just nu finns i musiken och bilderna... Dramatik i musiken... nakenhet och genomskinlighet i bilden. En ensam kvinna som tonas ut i intet, hon har vänt ryggen mot sig själv. Runt omkring henne en kall, hård och smutsig värld. I den står hon, iklädd en kort genomskinlig röd kjol. Ett porträtt. Ett porträtt av en känsla, eller kanske en själ. Ett försök att få ge uttryck för det där som inte går att ta på.
Jag kan inte egentligen. Det jag bär på går oftast inte att få ner på papper eller duk. Nu gick det och jag är stolt. Inte för att det är ett mästerverk, långt ifrån. Jag är bara stolt över att jag har åstadkommit något. Det är ett steg framåt. Ett steg närmare att kunna punktera den där dimensionen som jag vet att jag ändå aldrig kommer att nå.

I särklass bäst!

Igår var det dags för produktionsgranskning och utvärdering, de sista momenten i höstens kurs. Innan jul gjorde vi våra fördjupningsval och nu är det dags att specialisera sig inom ett lite mer avgränsat område. Jag har valt Teknik & kultur, men stod en stund i valet och kvalet mellan det och Ärvd kultur. Samtidigt var Samtid, självbild och offentlighet en intressant inriktning. Någonstans var det ändå självklart att det var TK jag skulle välja vilket jag verkligen inte ångrar nu. Jag har kollat på de schemana för de andra inriktningarna för att se om det finns några intressanta föreläsningar att gå på, men mitt är i särklass bäst! Föreläsningar med rubriker som "Vad är visuell kultur?", "Sätt att se på vetenskaplig visualisering", och "Att läsa bilder" får det att pirra i magen av förtjusning!!! Just nu kan jag knappt vänta tills jag får börja, har redan läst litteraturen till de första föreläsningarna och DET är ovanligt! Eftersom jag är så på G nu så tänkte jag att jag skulle försöka lova mig själv att bli mer ambitiös, att spendera nån timme om dagen på biblioteket så att jag verkligen läser allt jag ska. Ska försöka iaf...
Nä, nu blir det lite kaffe, mera läsning och förtjusning över att min inriktning är i särklass bäst!

Det här är mitt liv

Jo, då var man här igen. Alla helger är över, och tur är väl det för hur mysigt det än kan tänkas vara så är det i slutändan ändå skönt att få komma tillbaka till det som nuförtiden faktiskt är mitt hem och platsen för större delen av mitt liv. Att relationsproblemen på hemorten (den ursprungliga alltså... eller okej, jag har väl två hem fortfarande då) inte såg någon ljusning gjorde det inte direkt svårare att packa bilen och fara tillbaka. Tillbaka till lugnet. Lugnet på relationsfronten men samtidigt till ruschen i resten av tillvaron. Men det är lagom, det är ju vad jag är van vid. Jag längtar till och med efter mer. Lite rastlös är jag.
Inte just nu dock. Just nu sitter jag här i dämpad belysning med mysbrallor och fårskinnstofflor och med en kopp kaffe och Consideration av Reef på högt uppskruvad volym. Men det måste man få göra ibland. Idag är det nog till och med ett måste, kände på förmiddagen att om jag inte gick hem och lade mig skulle någon oskyldig person få smaka på en ovanligt bitter ton på eftermiddagen. Börjar må lite bättre och känna mig lite snällare.
Satt precis och kollade runt på lite sidor här på detta fantastiska medium som kallas Internet. Himla bra att ha, man kan hitta precis allt. Som till exempel lösningen på vad man ska göra med sitt liv. Jag är himla sugen på att göra nåt med mitt liv. NU! Jag vill att allt ska hända på direkten. Att livet ska börja liksom. Fast... Linnea, lugna ner dig (okej, nu skriver jag till mig själv, jag skiter i om det är onormalt) och läs vad du har skrivit om. Relationsproblem, två hem, en skitdag som blev en bra dag med mysbrallor, tofflor, kaffe och... nu är det visst Beth Ortons sköna stämma i underbara I wish I never saw the sunshine... vad låter det som? Vad är det du beskriver? Livet... Inse att det inte alltid händer så himla jättemycket!

Nä, okej då. (Nu pratar jag inte med mig själv längre. eller gör jag det? det får bli en senare fråga) Jag får väl fatta att jag faktiskt är mitt uppe i detta märkliga påfund som kallas livet. Det här är mitt liv.