Ett porträtt

Det finns något i världen som inte riktigt går att ta på
Det är liksom runt oss, i oss, överallt... Jag vet inte om det är det som kallas känslor eller vad det är. Alla intryck bidrar till något som skapar någon form av högre dimension som omger oss, fast på ett för högt plan för att riktigt kunna identifieras. Har du någonsin kännt att du har hamnat i ett tillstånd då du egentligen inte riktigt vet vad du känner? Det finns något där, men du vet inte riktigt vad det är men det måste ta sitt uttryck i något. Och du måste få ut det genom något. Antagligen finns det massor av olika sätt att uttrycka det du känner. Kanske är det i detta "något" bildkonstnären finner källan till sin konst, poeten hittar sina ord eller musikern finner sina toner. På något sätt måste vi ju bearbeta det vi bär på, de omständigheter vi skapar, eller det som omständigheterna skapar åt oss.
Min tillflykt just nu finns i musiken och bilderna... Dramatik i musiken... nakenhet och genomskinlighet i bilden. En ensam kvinna som tonas ut i intet, hon har vänt ryggen mot sig själv. Runt omkring henne en kall, hård och smutsig värld. I den står hon, iklädd en kort genomskinlig röd kjol. Ett porträtt. Ett porträtt av en känsla, eller kanske en själ. Ett försök att få ge uttryck för det där som inte går att ta på.
Jag kan inte egentligen. Det jag bär på går oftast inte att få ner på papper eller duk. Nu gick det och jag är stolt. Inte för att det är ett mästerverk, långt ifrån. Jag är bara stolt över att jag har åstadkommit något. Det är ett steg framåt. Ett steg närmare att kunna punktera den där dimensionen som jag vet att jag ändå aldrig kommer att nå.