Det sitter i magen

Om man läser om stjärntecknet jungfrun - som jag råkar vara född i - får man bland annat veta att jungfruns kroppsdel är magen och inälvorna. På vilket sätt detta är jungfruns kroppsdel får man däremot inte veta. Kanske för att det ska gå att tolkas på så många sätt som möjligt, det är ju en fördel - och kanske en förutsättning - för att astrologi och horoskop ska fungera. Hur det än ligger till så vore det underligt att påstå att det inte är något med min mage. Den har onekligen ganska många funktioner. Om jag är nervös får jag ont. Om jag är ledsen får jag ont. Ibland får jag ont av att äta. Dricker jag kaffe blir magen jättejättearg. Blir jag förälskad känns det som att det är fullt kuddkrig med massa mjuka fjädrar som flyger omkring och kittlas. När jag blir arg och sårad mår jag illa. När jag tänker för mycket knyter sig allt där inne. När jag träffar nya personer berättar den direkt om min känsla inför dem.
Troligen har allt det här ingenting att göra med att jag är jungfru. Det är nog rätt mänskligt. Hur som helst kan man konstatera att magen är kroppens centrum och funkar på massa konstiga sätt som jag inte blir klok på. Undra varför jag har ont just nu...

Insikt

Det sägs ju att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. När hela världen känns ond känns alla dylika talesätt licka äcklande som en stor sked grädde blandat med en fet klick smör. Det är så man vill spy. Men jag ska vara glad att jag har en familj som älskar mig och ben som fungerar. Jag kan ju trots allt gå. Och andas. Jag lever, räcker inte det?

Nej. Det räcker inte. Att andas är inte att leva. Jag vill ha mer, känna livet i mig. Pirret i magen när jag ser vackra saker. Bli inspirerad. Åstadkomma kreativa underverk. Känna fantasin flöda. Genom ord, bild, form...allt! Som förr, bara låta det komma. Inte kunna hejda floden av idéer. Men icke. Någonstans på vägen har källan sinat. Tomt, kallt och ekande är mitt inre rum av kreativitet.

Kämpar konstant för att skrapa fram de sista resterna. Hitta det kvarglömda lilla spåret som behövs så väl. Men allt jag får fram är torr sand. Smutsig och tråkig torr sand.

Någonstans just här tvingas jag stanna upp. Jag tvingas inse att jag måste ta en stor tugga från det där äckliga gräddsmörkletet. Förstå att ur skiten kom det ändå nåt bra. Det gick upp för mig att jag inte är redo. Mina stora framtidsplaner måste få ligga på hyllan och gro ett tag. Jag måste skaffa mig trygghet innan jag kastar mig utför stupet. Den onda världen har hindrat mig från att göra något som hade kunnat bli ett rejält misstag. Den har fått mig att komma till insikt.

Äpplen

Att människor inte är att lita på är tyvärr det enda som ständigt återkommer i livets hårda skola. Ord är bara tomma ord - och synd är det om den som tror nåt annat. Och tragiskt är det faktum att jag skattar mig lycklig som inte litar på någons ord. När de brister är vetskapen om att de ändå inte berört mig som en varm sommarvind som smeker bar hud. Skön och inget annat än skön. Vetskapen om det är dock det enda som är skönt. Känslan av den är sur. Likt det suraste omogna äpple förgiftar smaken av tomma ord hela kroppen. Förstärker tanken om att aldrig smaka sura äpplen igen. De ser så goda ut, så lockande på ytan. Så inbjudande och läskande. Men ytan är det enda av godo. Det enda vackra som existerar. Under skalet döljer sig en förfärlig smak av besvikelse. Och jag borde veta. Och jag vet. Efter alla sura äpplen så vet jag. Ändå biter jag. Och ångrar. Ständigt. Varför la jag tid på att plocka äpplet? Det där goda, det högst upp. Det som såg ut att vara av en helt annan kvalitet än de andra. Äpplenas äpplen.

Det komiska med hela liknelsen är att jag på riktigt knappt tål äpplen. Jag får ont i magen. Som att allt knyts ihop och jag vill bara ligga i fosterställning och förbanna allt. Kunde inte valt en bättre liknelse. Jävla äpplen. Det är klart man är rädd. Efter allt som varit är det klart som fan man är rädd. Ändå fortsätter jag att äta äpplen. Jag har en hel skål att plocka ur. Trots att jag borde ha lärt mig hoppas jag att inte alla är sura.

Nya friska tag

Det har varit ganska tyst ganska länge ett tag nu, men i denna sekund blir det ändring på det!
Inte just nu dock, ska packa träningsväskan. Men det är troligare att jag verkligen kommer igång om jag har skrivit att jag ska det. Precis som det är troligare att jag släpar mig iväg till träningen om jag släpar mig ur soffan nu och packar träningsväskan!

Time doesn't really exist....

EN KÄNSLA

går ej att berätta i ord
går ej att skratta fram
går ej att gråta fram

går inte att få fram
ingen kan se

jag kan bara stirra...och känna

Släppa kontrollen?

Jag är en kritisk människa. Inte så att jag dömer ut allt med en gång, men jag ser på det mesta med kritiska ögon. Det vore tråkigt att göra en miss som hade kunnat undvikas. Jag kanske är en kontrollmänniska eller en perfektionist. Vad vet jag om hur andra ser mig? Tänker rätt mycket på det. På saker som folk kan tycka om mig. Inte om hur jag ser ut eller ifall jag är trevlig att umgås med eller så, utan mer min kompetens inom olika områden och min natur. Jag vill inte bli uppfattad som en kritisk perfektionist. Visst har du nåt liknande som du funderar över?
Att redan från början känna att någonting kommer gå åt helvete kan inte vara bra. Det kan bara inte det. Det känns som att jag har (aningens) för svårt att säga ja, och alla andra har (alldeles) för svårt att säga njaaae. Det skrämmer mig. När saker och ting blir godkända för snabbt och man sen märker att det blev lite förhastat... vad gör man då? När man märker att beslut har fattats som inte någon kan förklara vad det innebär. Vad gör man då? När alla tänker olika, vad gör man? Det skrämmer mig och stressar mig och det kan inte vara bra. Men jag kan inte göra nåt åt det. Hur släpper du kontrollen?

Ett porträtt

Det finns något i världen som inte riktigt går att ta på
Det är liksom runt oss, i oss, överallt... Jag vet inte om det är det som kallas känslor eller vad det är. Alla intryck bidrar till något som skapar någon form av högre dimension som omger oss, fast på ett för högt plan för att riktigt kunna identifieras. Har du någonsin kännt att du har hamnat i ett tillstånd då du egentligen inte riktigt vet vad du känner? Det finns något där, men du vet inte riktigt vad det är men det måste ta sitt uttryck i något. Och du måste få ut det genom något. Antagligen finns det massor av olika sätt att uttrycka det du känner. Kanske är det i detta "något" bildkonstnären finner källan till sin konst, poeten hittar sina ord eller musikern finner sina toner. På något sätt måste vi ju bearbeta det vi bär på, de omständigheter vi skapar, eller det som omständigheterna skapar åt oss.
Min tillflykt just nu finns i musiken och bilderna... Dramatik i musiken... nakenhet och genomskinlighet i bilden. En ensam kvinna som tonas ut i intet, hon har vänt ryggen mot sig själv. Runt omkring henne en kall, hård och smutsig värld. I den står hon, iklädd en kort genomskinlig röd kjol. Ett porträtt. Ett porträtt av en känsla, eller kanske en själ. Ett försök att få ge uttryck för det där som inte går att ta på.
Jag kan inte egentligen. Det jag bär på går oftast inte att få ner på papper eller duk. Nu gick det och jag är stolt. Inte för att det är ett mästerverk, långt ifrån. Jag är bara stolt över att jag har åstadkommit något. Det är ett steg framåt. Ett steg närmare att kunna punktera den där dimensionen som jag vet att jag ändå aldrig kommer att nå.