Att människor inte är att lita på är tyvärr det enda som ständigt återkommer i livets hårda skola. Ord är bara tomma ord - och synd är det om den som tror nåt annat. Och tragiskt är det faktum att jag skattar mig lycklig som inte litar på någons ord. När de brister är vetskapen om att de ändå inte berört mig som en varm sommarvind som smeker bar hud. Skön och inget annat än skön. Vetskapen om det är dock det enda som är skönt. Känslan av den är sur. Likt det suraste omogna äpple förgiftar smaken av tomma ord hela kroppen. Förstärker tanken om att aldrig smaka sura äpplen igen. De ser så goda ut, så lockande på ytan. Så inbjudande och läskande. Men ytan är det enda av godo. Det enda vackra som existerar. Under skalet döljer sig en förfärlig smak av besvikelse. Och jag borde veta. Och jag vet. Efter alla sura äpplen så vet jag. Ändå biter jag. Och ångrar. Ständigt. Varför la jag tid på att plocka äpplet? Det där goda, det högst upp. Det som såg ut att vara av en helt annan kvalitet än de andra. Äpplenas äpplen.
Det komiska med hela liknelsen är att jag på riktigt knappt tål äpplen. Jag får ont i magen. Som att allt knyts ihop och jag vill bara ligga i fosterställning och förbanna allt. Kunde inte valt en bättre liknelse. Jävla äpplen. Det är klart man är rädd. Efter allt som varit är det klart som fan man är rädd. Ändå fortsätter jag att äta äpplen. Jag har en hel skål att plocka ur. Trots att jag borde ha lärt mig hoppas jag att inte alla är sura.
No comments:
Post a Comment