Insikt

Det sägs ju att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. När hela världen känns ond känns alla dylika talesätt licka äcklande som en stor sked grädde blandat med en fet klick smör. Det är så man vill spy. Men jag ska vara glad att jag har en familj som älskar mig och ben som fungerar. Jag kan ju trots allt gå. Och andas. Jag lever, räcker inte det?

Nej. Det räcker inte. Att andas är inte att leva. Jag vill ha mer, känna livet i mig. Pirret i magen när jag ser vackra saker. Bli inspirerad. Åstadkomma kreativa underverk. Känna fantasin flöda. Genom ord, bild, form...allt! Som förr, bara låta det komma. Inte kunna hejda floden av idéer. Men icke. Någonstans på vägen har källan sinat. Tomt, kallt och ekande är mitt inre rum av kreativitet.

Kämpar konstant för att skrapa fram de sista resterna. Hitta det kvarglömda lilla spåret som behövs så väl. Men allt jag får fram är torr sand. Smutsig och tråkig torr sand.

Någonstans just här tvingas jag stanna upp. Jag tvingas inse att jag måste ta en stor tugga från det där äckliga gräddsmörkletet. Förstå att ur skiten kom det ändå nåt bra. Det gick upp för mig att jag inte är redo. Mina stora framtidsplaner måste få ligga på hyllan och gro ett tag. Jag måste skaffa mig trygghet innan jag kastar mig utför stupet. Den onda världen har hindrat mig från att göra något som hade kunnat bli ett rejält misstag. Den har fått mig att komma till insikt.