dan före dan före...

Nu är det jul igen och nu är det jul igen... Gudars vad snabbt det går! Det var ju inte längesen det var jul sist, kan den inte vänta lite så att folket hinner hämta sig? Jag har ju gått och gottat mig åt vissa av julklapparna som jag köpte förra året som blev så rätt som något kan bli. Typ fotbadsbaljan till pappa som fanns för en billig slant på IKEA. Perfekt: Billig, den har två praktiska handtag, och sällan har något använts så flitigt. Det skapar dock två problem inför årets jul.
För det första:
Eftersom jag har tänkt på förra årets klappar hela året har jag inte funderat över det här årets. HUR ska jag hitta rätt klapp till rätt person?
För det andra:
Om jag väl lyckas komma in i själva julklappstänket, hur ska jag någonsin kunna överträffa mig själv från förra årets dunderklapp (som enligt min gode far faktiskt är den bästa han har fått)?

Jag tycker om julen. Jag tycker om att köpa julklappar. Om jag har bra fantasi vill säga. Det känns ju meningslöst att köpa nåt bara för köpandets skull! Just nu har jag mest lust att krypa in i ett hörn och dra nåt gammalt över mig och skämmas över min brist på fantasi.

Men det är dan före dan före dan före dopparedan. Så det har jag inte tid med alls!

Den grund varpå samhället vilar

Idag har varit en sådan dag då man gång på gång måste räkna till tio för att inte förvärra en redan ganska jobbig situation. Att skriva uppsats är inte alltid det roligaste, men den här gången har det varit ganska kul. Åtminstone så länge jag höll på med min egen del. Sen, när alla skulle börja skriva tillsammans för att få ihop en slutdiskussion av en inte alltför taskig kvalité var det inte riktigt lika roligt längre. Jag har länge trott, och vill fortfarande tro, att jag älskar att jobba i grupp. Dock sa min ömma moder till mig för inte alltför längesen att jag nog är den sortens människa som bör arbeta självständigt eftersom folk aldrig kommer göra det jag tror (vill) att de ska göra. Det kanske är dags att öppna öronen efter 21 år av envetet nekande till nästan allt mamma säger. Hon HAR väl faktiskt rätt ibland då! Det känns lika tungt och jag blir lika förvånad varje gång jag sitter sist kvar vid en dator med en rätt stor bit kvar att skriva. Inte över just det faktum att jag är kvar, det är jag ju van vid. Det som förvånar mig är att jag GÖR det, igen och igen och igen.
Tydligen måste det finnas sådana människor som tar det slutgiltiga ansvaret. Jag får väl hoppas att jag nån gång i framtiden kommer att få lite cred för det. Vi behövs. Det finns en liten rad ur en i vår familj ytterst uppskattad berättelse som sänds på tv varje julafton:

"Ett gott utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar"

För alla att tänka på...

/L

"Det här ska bli en bra dag!"

I morse när jag väl hade vaknat och insåg att jag skulle bli sen - igen - stod jag i köket och tittade ut. Det hade regnat, det hörde jag när jag låg i sängen. Efter att ha tagit en dusch - för lång såklart - gick jag ut i köket igen. ÅH!!! Blå himmel!!! Fast fan, vi skulle ju filma moln idag... Men men, jag sa i alla fall högt till mig själv "Det här ska bli en bra dag!" och så bestämde jag mig för det. När jag väl kom till skolan var jag nästan en halvtimme sen. Ingen fara... Dock är det inte sådär jättespännande att läsa Bourdieus relativt invecklade sätt att förklara sina teorier om klass och smått och gott runt det. För den som vill prova är "Distinktionen" ett lämpligt bokval. Efter ett tag flöt alla agenter, praktiker och beroende och oberoende variabler samman och det blev alldeles för lite gjort. Lägga onödiga pengar på cafélunch med trevliga vänner var betydligt mer spännande!
Efter givande videohandledning bestämde vi oss för att shopping var en bra eftermiddagssyssla, och givetvis en fika på stan därtill. Efter en fikan var jag ju tvungen att hänga på Helena hem och dricka kaffe och lösa korsord. Väldigt social syssla...
Hur som, det blev som jag bestämde. En bra dag. Dock mår inte magen alltför bra av mitt ovanligt höga kaffeintag. Inte heller samvetet efter alla pengar jag spenderat...

När jag vaknar i morgon ska jag bestämma att det ska bli en ännu bättre dag!

over and out

Alla är vi barn i början

Läste något om att vara sist att hänga på en trend. En trend som kanske dessutom börjar avta.
Personen som skrev det där blev inte sist... Jag vet inte varför jag inte har fått upp ögonen för det här med bloggande, men av någon anledning har det inte verkat så intressant. Men, trots att jag nu är sist (?), så måste jag ju hänga med i vår tids ryck hit och dit. Ena dagen blogg, nästa dag... ja vad?
Medier, det ska ju vara min grej så jag måste ju helt enkelt hålla mig a jour.

Det är ju bra att skriva... Hittils har jag haft en liten svart bok väl gömd mellan stora böcker i min bokhylla. I den svarta boken finns allt det som jag har varit tvungen att pränta ner någonstans. I fortsättningen ska min svarta bok få tjäna som dagbok, en av den hemliga sorten jag hade när jag var liten. Bara för mina egna ögon... Tyvärr har jag inget lås på min svarta bok. Fast dom där dagbokslåsen går ändå att öppna jättelätt med ståltråd, det vet jag för jag tappade alltid bort mina nycklar.
Nu behöver jag ju bara komma ihåg mitt lösenord, och det ska väl inte vara så svårt...?

Jag tyckte att det jag borde ge en liten bild av vem det egentligen är som sitter här och präntar ner massa lustiga tankar. Eller också så ville jag bara testa ladda-upp-foto-funktionen :) Hur som helst, det där är faktiskt jag och tanken är inte att göra en egen tolkning av en viss Munch-målning utan... ja... det fanns nog ingen tanke.

Den enda tanken jag har i huvudet just nu är MAT...

Med det hälsar jag mig själv välkommen och går och lagar mat.
lev väl!